Dags att krypa till korset
Men som vanligt har jag fyllt mitt liv med liv istället för bloggande. Jag kommer aldrig att bli en storbloggare i alla fall. Jag inte det tålamodet. Angående det senast skrivna:
Jag kom in på Tärna Folkhögskolas skrivarlinje och har upprop där nu på måndag.
Känner mig upprymd och skräckslagen på samma gång - det är det där med att leva sina drömmar och jag tror att jag är ganska bra, att mina idéer är fett intressanta. Vi får väl se. Det första steget blir att sätta sig på bussen och VÅGA hitta dit. Upprop gör mig lika skräckslagen varje gång.
Ska jag lite coolt och laidback bara grymta mitt "ja" eller ska jag säga "här" istället? Bör man sträcka upp en hand och räcker det, eller ska man göra det OCH säga... ja nått av det första. Lyckas alltid med att lite förskrämt pipa fram min existens inför namnet som ropas upp.
Sen det här med att andra ska läsa vad jag skriver, särskilt delar av mitt manus som jag arbetar med: GULP!
En sak i taget. Terminsavgiften inbetald. Imorgon ska jag fixa ett pendlarkort till bussen, jag kommer att snitta tre timmar på buss 4 dagar i veckan. Tur att älsklingen gav mig en minidator i bröllopspresent så att jag kan skriva under dessa resor.
Och tur att jag alltid blir så inspirerad av att åka buss - så himla mycket mindre stressande än att åka tåg.
Målet med terminen: Bli färdig med första manuset i triologin. And guess what? Jag kommer att ha all tid i världen till att kunna arbeta med skrivandet nu. Den här chansen får jag kanske aldrig mer.
Nu gjorde jag mig nervös igen. Hoppas min nya klass är lika freakad som jag, så att jag får göra mig nya vänner. Annars funkar jag bra i ensamhet. Jag och mina flyktvägar in i fantasin. Lovar mer uppdateringar i höst - för mig själv mest. Läs om ni har lust!
Jag kom in på Tärna Folkhögskolas skrivarlinje och har upprop där nu på måndag.
Känner mig upprymd och skräckslagen på samma gång - det är det där med att leva sina drömmar och jag tror att jag är ganska bra, att mina idéer är fett intressanta. Vi får väl se. Det första steget blir att sätta sig på bussen och VÅGA hitta dit. Upprop gör mig lika skräckslagen varje gång.
Ska jag lite coolt och laidback bara grymta mitt "ja" eller ska jag säga "här" istället? Bör man sträcka upp en hand och räcker det, eller ska man göra det OCH säga... ja nått av det första. Lyckas alltid med att lite förskrämt pipa fram min existens inför namnet som ropas upp.
Sen det här med att andra ska läsa vad jag skriver, särskilt delar av mitt manus som jag arbetar med: GULP!
En sak i taget. Terminsavgiften inbetald. Imorgon ska jag fixa ett pendlarkort till bussen, jag kommer att snitta tre timmar på buss 4 dagar i veckan. Tur att älsklingen gav mig en minidator i bröllopspresent så att jag kan skriva under dessa resor.
Och tur att jag alltid blir så inspirerad av att åka buss - så himla mycket mindre stressande än att åka tåg.
Målet med terminen: Bli färdig med första manuset i triologin. And guess what? Jag kommer att ha all tid i världen till att kunna arbeta med skrivandet nu. Den här chansen får jag kanske aldrig mer.
Nu gjorde jag mig nervös igen. Hoppas min nya klass är lika freakad som jag, så att jag får göra mig nya vänner. Annars funkar jag bra i ensamhet. Jag och mina flyktvägar in i fantasin. Lovar mer uppdateringar i höst - för mig själv mest. Läs om ni har lust!
Kommentarer
Trackback
